Harry Andersson

En sista suck, kallar han själv den pågående installationen hos Nordiska Galleriet.

– Det låter kanske lite deppigt, men jag har gjort tjugofem, trettio stycken vaser nu totalt och jag tycker fortfarande att det är jättekul, men jag är rädd för att det ska bli tråkigt. Så jag slutar att göra dessa vaser nu när det är som roligast. En taktik jag har för att jag inte vill att det ska bli monotont. Men visst, man ska aldrig säga aldrig. Kanske gör jag några i hemlighet.

Installationen tar vid där soloutställningen She´s your lover now (FORGETMENOT) slutade, som bestod av tjugo stycken skulpturer exklusivt framtagna för Nordiska Galleriet under hösten 2018. Harrys konst rör sig i gränslandet mellan tragiska livsöden, ett evigt sökande och brustna hjärtan kryddat med rosor, sprit, dödskallar, melankoliska fragment ur en rockballad och en och annan insekt.

– Jag fascineras väldigt av livsöden. Som jazzmusikern Chet Baker som var väldigt lovande, men som blev fattig heroinist och dog efter ett fall från sitt fönster i Amsterdam. Eller Amy Winehouse, vars öde berörde mig djupt, jag tycker att det är intressant. Så handlar ju min konst väldigt mycket om olycklig kärlek. Det är ett grepp jag har, kanske för att det är lätt att relatera till. Och så drar jag mycket referenser från populärkultur: från litteratur, film och musik som inspirerar mig.

Det finns en viss charm i det defekta. Det finns så många perfekta vaser redan.

Konstnären och serietecknaren Harry Anderson föddes 1986 och är uppvuxen i Stockholm. Sedan barnsben var det tydligt att han skulle ägna sitt liv åt någon form av skapande.

– Jag var kreativ som barn och ritade mycket, men tyckte alltid att det fanns andra som var bättre och tecknade snyggare. Så har jag nog alltid tänkt att man måste kunna behärska grundteknikerna, som att kunna måla fotorealistiskt, för att komma in på en bättre konstskola. Men någonstans på vägen kom jag över konstnären Dick Bengtsson, som inte målar så alls, och kände en stor befrielse. Via honom började jag måla som jag ville.

Efter tre års förberedande studier vid konstskolan Gerlesborg i Stockholm kom han in på den sex år långa utbildningen vid Kungliga Konstakademin i Köpenhamn.

– Under de första sju åren målade jag bara, vilket jag nog trodde att jag alltid skulle göra. Men så började jag tröttna, det var ensamt. Så fanns där en keramikstudio, som jag alltid hade sneglat på. De såg ut att ha det så mysigt när de skapade där inne. Drack te och lyssnade på musik. Så utan att veta någonting om hur det gick till så gick jag in. Jag hade alltid inspirerats av keramikern Klara Kristalovas fantastiska naivistiska skulpturer och kände mig lockad att själv ge det ett försök.

Inspirerad av även Stig Lindberg och Grayson Perrys målade keramik skulle kommande år att handla i stort sett uteslutande om att lära sig bemästra lera.

– Det blev många trial and error innan jag började hitta rätt, även om jag inte på något vis söker perfektion, utan snarare känner att det finns en viss charm i det defekta. Det finns så många perfekta vaser redan.

Den romantiserade bilden av konstnärslivet som fritt, självförverkligande och bohemiskt är långt ifrån Harrys verklighet.

– För mig är konsten ett yrke, allting handlar om rutiner. Jag börjar dagen i ateljen klockan nio, halv ett tar jag lunch och klockan fem går jag hem, oavsett hur bra eller dåligt dagen har gått. För mig fungerar det inte att vänta in inspirationen, hamnar jag i en konstsvacka så målar jag mig ur den, eller skapar keramik. Jag är igång konstant och det kommer alltid någonting, för mig finns det inget annat sätt.

Enligt statistiken så är en konstnärlig högskoleutbildning en av de största förlustaffärerna man kan göra. Helt enkelt eftersom det är väldigt få som kan livnära sig på konsten. Men detta var ingenting som fick Harry att tveka inför sitt val. Och oavsett om det är hans målmedvetenhet, den höga produktiviteten, arbetsmoralen eller bara det faktum att han är en mycket spännande konstnär, så är han ödmjuk inför det faktum att hans konst uppskattas och genererar en inkomst så att hans arbete kan fortgå. Så när framtiden kommer på tal är målet kristallklart.

– Jag vill bara få fortsätta precis som jag gör i dag, att få tillbringa dagarna med att arbeta i min studio där jag kan förverkliga alla idéer jag får. Som en lampa jag håller på med just nu. Det är ju upp till mig. Och jag är mycket medveten om vilket privilegium det är. Men visst: jag har ju en romantiserad bild av New York, att få ställa ut där vore också en dröm.